Ny blogg

Jag har flyttat min blogg till: www.christinaornebjar.se Jag hoppas att du vill läsa vidare där.

tisdag 18 februari 2014

Jag är inte alls fördomsfri

Jag önskar att folk sa till när jag är och/eller agerar fördomsfullt. På samma vis som jag vill att folk säger till om jag har toapapper under skon eller gylfen öppen. Båda sakerna, fördomarna och gylfen, är lika pinsamma och lika omedvetna.

Jag vet inte om att jag har fördomar, det är därför de är just fördomar, lika lite som jag går runt med gylfen öppen medveten. Alla vet dessutom om hur pinsamt det är med en öppen gylf, trots att personen inte kan hjälpa det, trots att det händer alla ibland. Ändå säger så få till. Kanske för att det blir ett litet pinsamt ögonblick när man slår ner blicken, ser att den andre har rätt, ser den öppna gylfen och drar upp den och den som sagt till ser den andres blossande kinder och vet att hen funderar på hur länge gylfen varit öppen, hur många som sett, ser hur dum hen känner sig. Man skäms lite, båda två. Kanske minns man när man själv gått runt med öppen gylf en halv dag utan att någon sagt något.

Samma sak med fördomar. Alla har dem ibland. Alla säger ibland något fördomsfullt, helt omedvetet klumpigt och fel men så få säger till, påpekar det felaktiga. Kanske för att man inte vill att den andre ska känna sig dum. Missriktad vänlighet för att undvika trampade tår. Ibland är man till och med mer överseende med vänner, men vem ska säga till när man har fel om inte ens vänner?

Jag är rätt ofta osäker när jag pratar om vissa saker. Använder jag rätt vokabulär? Heter det funktionshindrad eller funktionsnedsatt - vad är rätt ord just nu? Ska Q vara med efter HBT eller inte? Svart, färgad eller afrosvensk? Ibland undviker jag helt enkelt det där laddade ordet jag är osäker på, gör en omskrivning. Ibland blir jag osäker just för att jag är osäker och därför visar hur fördomsfull jag är genom att vara så osäker. Frågar inte heller. Jag vill ju vara en person som är öppen och fördomsfri och just därför blir jag ännu mer osäker och noga med att säga rätt och göra rätt varpå det mesta blir helt fel för hade jag varit sådär öppen och fördomsfri hade ju allt det där kommit naturligt. I värsta fall tystnar jag helt. Jag vill ju inte råka säga fel, göra fel och kanske såra utan är istället tyst. Kanske är vi många som tystnar för att vi är osäkra, många som egentligen vill stå på barrikaderna för mänskliga rättigheter men är osäkra  och lite rädda. Kanske inte rädda för att göra fel egentligen utan rädda för att vi är så osäkra på hur det heter, hur man säger, hur vi ska agera och vara för att visa att vi tycker något är rätt och bra och inte råka trampa i klaveret och hamna bland de som gjort sina fördomar till åsikter, för det är något helt annat.

 Fördomar - att döma på förhand eller att helt enkelt tro att något är på ett visst sätt innan man får mer kunskap? Innan jag VET, innan jag har kunskap så har jag bara mina fördomar att förlita mig på. Jag är född i Sverige av svenska föräldrar, en CIS-person (och vad det är har jag ganska nyss lärt mig) och bortsett från dyskalkyli och en grav synnedsättning jag nu opererat bort har jag inga funktionsnedsättningar (hinder..?).
Jag utgår från mina erfarenheter och den kunskap jag samlat på mig och kan inte göra mycket mer än så. Det och sen hoppas på att folk rättar mig när jag har och gör fel. Att de berättar mer och delar med sig av sina kunskaper och erfarenheter och hela tiden lär jag mig, samlar på mig, blir mer än jag var och förvandlar fördomar till vetskap och självklarheter. Problemet är som sagt när jag inte vet att det är en fördom jag sitter på. När jag säger något och ingen rättar mig. För då tror jag att det är rätt och riktigt och kommer fortsätta göra samma sak om och om igen.

Berätta när min gylf är öppen. Rätta mig när jag har, gör eller säger fel. Båda sakerna går att göra diskret. Få ropar rätt ut över rummet att någons gylf är öppen, man gör det lite tyst vid sidan om. På samma sätt kan man helt enkelt säga det rätta ordet så jag hör, som man gör med barn. "Jag gedde honom kniven", "Gav du honom kniven, så bra!" Det gör vare sig mig eller dig generad. Jo, lite, jag kommer rodna och tänka på alla gånger jag sagt fel och kanske sårat. Men jag slipper göra det igen och det är värt några ögonblick av blossande kinder.